Ge dem en tanke

I början på juni blir det ett år sedan jag började jobba som vikarie på det demensboende jag jobbar på ibland. Hela sommaren arbetade jag där full tid och har sen dess plockat pass lite då och då. På våningen finns det 8 lägenheter/rum, vilket innebär att det för de mesta finns 8 boende på våningen, för det mesta. Just nu är det endast 7. Igår när jag kom dit fick jag reda på att en av de boende gått bort. Samma person jag satt vak hos för två veckor sedan. Det kom inte som en översakning då den boende varit väldigt dålig en längre tid men det känns ändå konstigt att hen nu är borta.
 
Även om de som bor där har demens och, på den våning där jag jobbar även någon mer psykisk åkomma utöver det så börjar man bygga någon sorts relation med dem. Man lär sig deras rutiner, vilken musik de tycker om att lyssna på, vad man kan skämta om och inte skämta om osv. Det är dessa saker som gör jobbet roligt, och självklart arbetskamraterna. Därför känns det alltid konstigt när jag kommer dit och någon gått bort. Nu låter det som det hänt ofta, vilket jag inte skulle säga. Men, när jag började jobba där för snart ett år sedan fanns det två boende som räknades som paliativa, att de befann sig i livets slutskede. En av dem kom inte upp ur sängen längre och den andre kunde, vissa dagar, på bra dagar gå runt lite med sin rullator. En av dem gick bort under sommaren och den andre i höstas. Efter det har det gått bort två till från "min" våning. Det innebär, insåg jag igår, att det inte bara är 4 personer vilka jag lärt mig rutinerna runt, vad de tycker om för musik osv. som gått bort utan att hälften av de som bodde på våningen när jag började där nu är borta. Det är någon som jag inte reflekterade över när jag började jobba där, att det kan bli en så pass stor skillnad på bara ett år. För min del har det hittils inte varit något problem att hantera vilket på ett sätt kanske låter hemskt. Jag har inte varit på plats när någon av dessa boende gått bort, jag tror definitivt det hade varit mycket jobbigare om det varit så.
 
Jag har alltid haft stor respekt för dem som arbetar inom vården men vetskapen om hur fort deras vardag kan ändras, att någon som de tagit hand om varje dag i flera år kan försvinna så for, och även hur ofta det faktiskt kan hända dem som arbtar där heltid påminner mig om hur starka de som arbetar inom vården är. Därför vll jag ge en liten uppmaning till er, när ni ser ett vårdbiträde, en undersköterska eller liknande som arbetar inom våden att tänka på vad det lågavlönade jobb de utför faktiskt kan innebära utöver de fysiska ansträgningar de befinner sig under dagligen. Ge dem en tanke och tacka dessa personer för att de finns där för de äldre under sina sista dagar, tar hand om dem, tröstar dem och försöker ge dem ett så bra liv de kan.

Dåligt samvete

Jag är en person som har lätt för att få dåligt samvete och som får det relativt ofta. En av de saker jag traglar med kring dåligt samvete är tankar och fudneringar kring Chimal. Jag har inte dåligt samvete kring den tid jag la på honom, att han skulle ha lidit mot slutet eller liknande. Jag spenderade så mycket tid med honom som jag kunnat, det är inget jag kunnat ändra på, det är definitivt inget jag ser tilbaka på och önskar jag hade gjort annorlunda. Inte heller hur det slutade. Chimal mådde bra ända in i slutet, tills den dag vi fick ta bort honom. Han led inte längre än vad det tog veterinären att ta sig dit.
 
Det jag får dåligt samvete över är saker som att uppskatta att inte behöva åka till stallet i spöregn. Vilket jag skulle göra tusen gånger hellre än stanna inne om det innebar att Chimal var kvar. Eller som när jag gjorde detoxen. Jag pratade med min mamma om den samma dag som jag började äta igen. Jag sa då att jag nog inte kunnat genomföra den om jag fortfarande haft häst då jag hade dåligt med energi under veckan. Sen ändrade jag mig och sa att jo, det hade jag kanske kunnat, om jag till exempel hade haft Rezy att sköta samma vecka, hela veckan. Men det hade inte gått med Chimal då han krävde mycket uppmärksamhet och energi. Även om jag inte menade det på ett negativt sätt utan för att han var en häst där man var tvungen att vara närvarande till 200% hela tiden annars var olyckan lätt framme fick jag otroligt dåligt samvete över att jag sagt det, framförallt tänkt det. Hur kunde jag ens tänka tanken att jag inte kunant genomföra detoxen om jag haft Chimal. Som jag skrev, så menade jag det absolut inte på ett negatvt sätt, det var ett konstaterande. Jag ÄLSKADE att Chimal var den häst han var och jag finner lätt hästar som inte kräver ett fokus till 200% hela tiden tråkiga. Men jag fick så dåligt samvete över det att jag kände mig tvungen att förklara det för mamma, vilket är urlöjligt för hon visste precis vad jag menade. Sen tog det ett bra tag innan jag kunde sluta gråta för jag fick dåligt samvete.
 
Det är är alltså inget som händer sällan för mig, det sker lätt flera gånger i veckan. Varje gång jag tänker att jag slipper det där för att jag inte har egen häst längre. Eller att jag för en hundradels sekund faktiskt kan uppskatta att jag har ett lite friare liv då jag inte har ansvar för någon annan än mig sjäkv mår jag jätte dåligt. Det är något jag alltid kämpar med och det låser mig lite. Sen jag tog bort Chimal har jag haft större "problem" med dåligt samvete och det gör verkligen att jag inte uppskattar saker, för om jag gör det mår jag inte bra.

Chimal <3

Att komma igång på morgonen

Jag vet inte om det är ett ålderstecken (eller vad man nu ska kalla det vid snart 25) eller om det är en effekt av att jag nu inte har en häst som tar en stor del av min dag längre men jag har fått svårare för att komma upp och komma igång på morgonen. Jag är tröttare och på morgonen, jag har svårare för att gå upp tidigt och när jag gör det är jag seg och det tar ett tag innan jag är effektiv.
 
Delvis kan det säkert bero på att jag blir äldre men jag tror det till stor del kan ha med hästlivet att göra. I över 10 år, de år jag hade Chimal gick jag upp på morognen slängde i mig frukost och åkte upp tidigt till stallet när jag inte skulle till jobb eller skola. Inte för att jag varje dag nödvändigtvis behövde vara i stallet på morgonen då Chimal gick på utedrift, utan för att jag tyckte bra om att vara i stallet på förmiddagen och sen göra allt annat på eftermiddagen.
 
Nu har den moroten på morgonen försvunnit till stor del. De dagar jag ska iväg och jobba eller till universitetet är jag fortfarande effektiv när jag vaknar, om än trött. Men dagar när jag ska vara hemma med plugg och jobb på förmiddagen känner jag av den där segheten, att jag är sämre på att gå upp tidigt och definitivt sämre på att få i mig frukosten och sedan vara igång till 100%. Det stör jag mig på. Visst det är skönt att ta det lite lugnt på morgonen men det är nästan skönare att komma igång och komma in i dagen och ha mycket att erbjuda. Vem vet, det kanske är stress som gör det tyngre... Oavsett om det är stress, ålder eller att mitt liv senaste månaderna ändrats drastigt mot hur det sett ut i över ett decenium vill jag försöka hitta tillbaks till de där morgnarna, det är så skönt att ha dem.