När livet bara slår dig ner

Min vecka har verkligen varit genomrutten, och idag var inte bättre. Som tidigare inlägg visat denna vecka har jag haft Chimal i tankarna mycket, precis som vanligt. Men det har varit tungt, svårjobbat och minst sagt känslomässigt. Idag var inte bättre. Jag åkte upp till stallet för att rida lektion för mamma på Rezy. Jag sa till mamma innan att jag inte var speciellt pigg så vi skulle ta det lugnt. Inget konstigt med det, så är det ibland. Trots att vi höll det så basic man bara kan så fungerade det inte. Rezy var stel och jag blev frustrerad på mig sjäv för att jag inte kunde få de lättaste saker att gå. Jag kan i varje fall säga att det är skönt att jag känner mig själv lite. Under ridningen när jag kände att det blev för mycket gjorde jag helt enkelt halt och så stod vi bara där tills den värsta frustrationen runnit av.
 
Men det gick inte bättre så ridningen blev kort. Efter satte jag mig i solen med hörlurarna i för att bara varva ner. trodde jag... Det tog inte lång tid innan tårarna började rinna och jag övergick snabbt till vrak. Det handlade självklart inte om Rezy och ridningen med henne. Allt jag kunde tänka på just då var jämförelsen mellan Rezy och Chimal, jag kunde känna i hela kroppen hur det borde kännas, hur det kändes. När jag tänkte hur det ska vara när fattningen sitter i galoppen utan sadel, hur stabilt jag vill att det ska vara så var det inte Rezy jag satt på i tankarna, inte ens känslan i kroppen var hur det känns att sitta på Rezy. Allt jag hade i minnet, tankarna och känslan var Chimal. Jag kunde känna hur de där underbara fattningarna och hur galoppen var, hur det ska kännas, hur jag vill att det ska kännas var. Det är hemskt ibland att inte kunna gå igenom hur ridningen ska vara utan att det bara är jobbigt, inget annat. Känslan är så underbar på ett sätt men det går aldrig att släppa. Det går inte att släppa hur jag aldrig mer kommer få upleva den där känslan av perfektion och sammanhang och hur Chimal gav 100% hur mång afattnigar vi än gjort innan.
 
Idag kändes det inte som det fanns någon mening alls med att fortsätta rida, idag känner jag definitivt för att sluta helt och aldrig sätta mig på en häst igen. Det skulle vara så mycket lättare... Att bara lämna det, att inte titta tillbaka för allt jag kan göra är att jämföra hur det borde vara, hur jag vill att det ska vara. Jag kan inte ens mocka utan att tänka, när jag står där i Chimals gamla box som brukade vara fylld med spån (för det var de Chimal stod på) men som nu är fylld med halm till mammas Charmör. Hur jag borde göra i ordning två nät, ett med halm och ett med hö och inte bara ett nät. Hur det var och hur det borde vara. Häromdagen fick jag frågan hur jag mådde för jag verkade väldigt glad. Bra att veta att jag är en bra skådis. För jag mår allt annat än bra. Jag vet inte hur många timmar jag gråtit idag men det är för många och jag vet inte vad jag ska göra. För det gör ont, och det gör inte annat än ont.
 
En bild från en tid då jag inte ens hade en sadel till Chimal....

En låt, många känslor...

Nej, det här är inte ett inlägg som handlar om själva musiken. Eller det kanske det är, men mest handlar det om Chimal och kopplingen därimellan. Inlägget handlar om vad låten är för mig och hur den får mig att må och min nu hat-kärlek till den...
 
En av mina favoritlåtar, sedan den kom har varit Ed Sheerans I See Fire. Jag tycker fortfarande den är bra men jag både avskyr och älskar att höra den. Jag brukade sjunga låten när jag pysslade med Chimal. Chimal som var helt sjukt kittlig blev jätte lugn av denna låt. Oavsett om den spelades ifrån min telefon eller om jag sjöng den, varför vet jag inte riktigt. Den blev vår låt, och det blev låten jag sjöng för honom. Lite som en vaggvisa. Idag, alldeles nyss är första gången jag hört den sen jag tog bort Chimal. Det är inte de att jag undvikit den, den har bara inte spelats från någon av mina listor och jag har inte hört den någonstans. Jag visste inte vad den betydde för mig eller att den skulle väcka det den gjorde... Men så fort jag hörde den och började nynna med var det som att han var där, min lilla bebis. Just nu går låten på repeat, om och om igen. Tårarna rinner sakta och jag känner nu någon sorts hat-kärlet till låten. Den väcker så mycket jobbiga saker samtidigt som den betyder helt otroligt mycket. Det här var min och Chimals låt, det var låten som lugnade honom, det är låten som tar mig till en annan tid och plats, brevid honom, med honom...

Jag skattar mig lycklig att ha haft denna underbara varelse

Idag drömmer och tänker jag mig tillbaks till en tid som innehöll världens udnerbaraste, fantastiskaste, vackraste och helt otroliga lyckopiller. Alla dagar tänker jag på Chimal, han var verkligen lyckan i varje dag för mig, även om tanken på honom gör mig ledsen så skattar jag mig otroligt lyckligt lottad för att ha fått haft den mest fanstastiska varelse i mitt liv  om så bara för 10 år, en alldeles för kort tid. En bit av mitt hjärta kommer alltid vara borta då det tillhör honom men jag kommer aldrig se den smärta jag känner som något dåligt. Det är en smärta som påminner mig om honom, som gör mig påmind om att den vackraste och underbaraste av drömmhästar tillhörde mig.
 
Jag hoppas vi får återförenas en dag, tills dess får jag leva med minnet av dig
och de drömmar du finns hos mig i <3