Hemtenta

Denna vecka har vi hemtentaskrivning i skolan. Igår satt jag på universitetet från klockan 8 på morgonen till 4 på eftermiddagen, delar av dagen satt jag och skrev själv och delar satt jag med en klasskompis dä rvi hjälptes åt att förstå frågorna och fundera på vilken litteratur som var lämpligast för att svara på dem. Det gick bra och jag kunde komma igång på alla frågor samt få en relativt bra förståelse för dem. På kvällen blev det inget plugg då jag hade en jobbintervju. Idag började jag dagen tidigt och effektivt med frukost och hemtentaskrivning. Den enda plan jag har idag är att skriva och jag hoppas och tänker jobba stenhårt för att börja närma mig sluttampen av skrivandet. Jag planerar att kunna skriva klart och fixa det sista på den i morgon. Då får jag fredagen ledig eller så kan jag sitta och finputsaoch förbättra hemtentan då. Jag tycker alltid om att ha en dag tillgodo i planeringen. Det gör mig lite lugnare.

Ge dem en tanke

I början på juni blir det ett år sedan jag började jobba som vikarie på det demensboende jag jobbar på ibland. Hela sommaren arbetade jag där full tid och har sen dess plockat pass lite då och då. På våningen finns det 8 lägenheter/rum, vilket innebär att det för de mesta finns 8 boende på våningen, för det mesta. Just nu är det endast 7. Igår när jag kom dit fick jag reda på att en av de boende gått bort. Samma person jag satt vak hos för två veckor sedan. Det kom inte som en översakning då den boende varit väldigt dålig en längre tid men det känns ändå konstigt att hen nu är borta.
 
Även om de som bor där har demens och, på den våning där jag jobbar även någon mer psykisk åkomma utöver det så börjar man bygga någon sorts relation med dem. Man lär sig deras rutiner, vilken musik de tycker om att lyssna på, vad man kan skämta om och inte skämta om osv. Det är dessa saker som gör jobbet roligt, och självklart arbetskamraterna. Därför känns det alltid konstigt när jag kommer dit och någon gått bort. Nu låter det som det hänt ofta, vilket jag inte skulle säga. Men, när jag började jobba där för snart ett år sedan fanns det två boende som räknades som paliativa, att de befann sig i livets slutskede. En av dem kom inte upp ur sängen längre och den andre kunde, vissa dagar, på bra dagar gå runt lite med sin rullator. En av dem gick bort under sommaren och den andre i höstas. Efter det har det gått bort två till från "min" våning. Det innebär, insåg jag igår, att det inte bara är 4 personer vilka jag lärt mig rutinerna runt, vad de tycker om för musik osv. som gått bort utan att hälften av de som bodde på våningen när jag började där nu är borta. Det är någon som jag inte reflekterade över när jag började jobba där, att det kan bli en så pass stor skillnad på bara ett år. För min del har det hittils inte varit något problem att hantera vilket på ett sätt kanske låter hemskt. Jag har inte varit på plats när någon av dessa boende gått bort, jag tror definitivt det hade varit mycket jobbigare om det varit så.
 
Jag har alltid haft stor respekt för dem som arbetar inom vården men vetskapen om hur fort deras vardag kan ändras, att någon som de tagit hand om varje dag i flera år kan försvinna så for, och även hur ofta det faktiskt kan hända dem som arbtar där heltid påminner mig om hur starka de som arbetar inom vården är. Därför vll jag ge en liten uppmaning till er, när ni ser ett vårdbiträde, en undersköterska eller liknande som arbetar inom våden att tänka på vad det lågavlönade jobb de utför faktiskt kan innebära utöver de fysiska ansträgningar de befinner sig under dagligen. Ge dem en tanke och tacka dessa personer för att de finns där för de äldre under sina sista dagar, tar hand om dem, tröstar dem och försöker ge dem ett så bra liv de kan.

Ändrade planer för dagen

I morse vaknade jag vid 7 av att min telefon ringde. Det var jobbet som hade fått in en sjukanmälan och ville att jag skulle hopa in. Sagt och gjort, jag slängde mig ur sängen och var på jobbet 30 minuter senare, varav det tar 20 minuter att köra dit. Jag hann kort sagt slänga på mig kläder, borsta håret, slänga upp det i en ruffsig tofs samt borsta tänderna. Vad gör man inte för att få jobba. Så, istället för att börja dagen med en morgon i stallet blev det jobb på demensboendet 7.30 till 16.00, sen åkte jag till stallet och red. Nu är jag hemma, nyduschad och ska plugga lite innan jag tar ledig kväll.