En låt, många känslor...
Nej, det här är inte ett inlägg som handlar om själva musiken. Eller det kanske det är, men mest handlar det om Chimal och kopplingen därimellan. Inlägget handlar om vad låten är för mig och hur den får mig att må och min nu hat-kärlek till den...
En av mina favoritlåtar, sedan den kom har varit Ed Sheerans I See Fire. Jag tycker fortfarande den är bra men jag både avskyr och älskar att höra den. Jag brukade sjunga låten när jag pysslade med Chimal. Chimal som var helt sjukt kittlig blev jätte lugn av denna låt. Oavsett om den spelades ifrån min telefon eller om jag sjöng den, varför vet jag inte riktigt. Den blev vår låt, och det blev låten jag sjöng för honom. Lite som en vaggvisa. Idag, alldeles nyss är första gången jag hört den sen jag tog bort Chimal. Det är inte de att jag undvikit den, den har bara inte spelats från någon av mina listor och jag har inte hört den någonstans. Jag visste inte vad den betydde för mig eller att den skulle väcka det den gjorde... Men så fort jag hörde den och började nynna med var det som att han var där, min lilla bebis. Just nu går låten på repeat, om och om igen. Tårarna rinner sakta och jag känner nu någon sorts hat-kärlet till låten. Den väcker så mycket jobbiga saker samtidigt som den betyder helt otroligt mycket. Det här var min och Chimals låt, det var låten som lugnade honom, det är låten som tar mig till en annan tid och plats, brevid honom, med honom...
